Hus i februari
I min kalender är den andre i andre markerat som något alldeles speciellt med ett ditritat litet hus bredvid. Inte nog med att både jag och sambon är lediga, vi ska skuldsätta oss för livet och göra avkall på vår framtida fritid, eller investera och äntligen få ett eget hus precis som vi vill ha det. Det beror lite på vem man frågar. Vi är pirriga, nervösa och förväntansfulla, men väl på banken går det nästan snöpligt fort. Plötsligt står vi där, med ett sprillans nytt huslån, och en nyckel i handen. Med en madrass och en tårta i bilen så får vi äntligen öppna vårt alldeles egna hem, som stolta husägare. Snart flockas nyfikna familjemedlemmar och vänner för att äta tårta, dela med sig av goda råd, och för att spana in vad det är vi gett oss in på. Det alla är överens om är att området är ssupermysigt, huset är charmigt och har en härlig vänlig känsla, samt att "det är mycket att göra".
Spot on!
Vi sover i huset så ofta vi kan, först på en madrass på golvet vilket var mindre bra, och sen införskaffade vi årets bästa pryl, en uppblåsbar säng betydligt större än vår vanliga. Lycka är att kunna ligga bredvid varandra på rygg utan att förtvivlat behöva klamra sig fast i madrassen.
Så vad har vi då egentligen gjort i huset hittills?
De första dagarna gick vi mest runt, kände av och spanade in, lite omtöcknade av hela situationen. Sedan bytte sambon lås, och vi började mäta, rita och ta dit hantverkare att titta på huset.
Första veckorna kom det även en snäll man med grävmaskin och tog bort de stora växterna som stod vid grunden. På en dag gick vi från flera meter höga enar och andra buskar vi inte ens kan namnen på, till djupa hålor och bitar av rötter som krypit under gräsmattan och försöker leva ett liv i fred där. Vi delar inte deras uppfattning, och beväpnade med spadar och hackor har vi påbörjat jakten. Gräsmattan ser ut som ett gäng jättemaskar bestämt sig för att ha partaj, men vi har blivit av med rötterna. Åtminstone en hundradel av dem...
